14:e söndagen efter Trefaldighet 2007

I går var det bokens dag i min sons skola. Min son skulle välja en sagofigur och klä ut sig som den. Gissa vad han valde?
Han valde Ringaren i Notre Dame, The Hunchback of Notre Dame - Quasimodo
Quasimodo – känner ni igen det namnet? – Quasimodo!
Jag tror att de flesta av oss har sett filmen Ringaren i Notre Dame (The Hunchback of Notre Dame), som bygger på Victor Hugos roman. Disney har också gjort några varianter.
Quasimodo är en godhjärtad, oskuldsfull, generös person; en person fri från fördomar. Han är föraktad av stadens folk, betraktad som ett monster, men egentligen mer medmänsklig och renhjärtad än någon annan. Ja, han är som ett nyfött barn, skulle man kunna säga.

Victor Hugo valde namnet med omsorg och han visste väl varifrån det kom.
Quasi modo geniti, det är några ord ur en bibeltext, texten vi läste nyss. Ja, nu läste vi det inte på latin, men meningen som börjar med orden ”Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken”, den meningen börjar på latin; Quasi Modo Geniti, ”så som nyfödda”.
Qusimodo, han var som en nyfödd, och vi själva uppmanas i texten att vara som nyfödda barn, som längtar efter den näring Gud vill ge oss.

I texten lyfts spädbarnet fram som ett föredöme och exempel för oss.
Jesus gjorde ofta så. Han lyfter fram någon som ett föredöme, och ofta väljer han ett föredöme som överraskar; ett barn, en tullindrivare eller en samarier. Vi hörde för några söndagar sedan hur han lät en kvinna som hela samhället föraktade bli ett vittne för sann och ren kärlek – hon tvättade hans fötter med sina tårar och smörjde hans huvud med olja.
Vid dopet snart, kommer vi en text höra hur Jesus lyfter fram ett barn och säger– den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.
Det är alltså något som barnet kan, som inte vi är lika bra på – vi behöver lära oss att ta emot Guds rike som de, vi behöver lära oss att längta efter den rena födan som de.

Evangelietexten om folket som söker upp Jesus, berättar lite om vad som skiljer oss från barnen.
Det berättas nämligen i texten att folk hade följt efter Jesus och lyssnat på hans undervisning. De hade så ivrigt följt honom att de vid ett tillfälle stannat kvar tills det blev sen kväll. Självklart blev de hungriga och Jesus bad då lärjungarna att dela ut mat åt dem. Det tycktes inte finnas så mycket mat, men en pojke hade fem kornbröd och två fiskar – the rest is history, som man brukar säga – ni vet hur det gick – det räckte och blev över.
Efter brödundret blev folkmassan ivrig – de ville ha mer – mer tecken och under för att kunna tro. Jesus säger då att Gud skall ge dem ett bröd som ger världen liv. ”Ge oss av det brödet” – ber folket. Då säger Jesus: Jag är det sanna brödet, den som kommer till mig skall aldrig någonsin hungra.
Just där slutar dagens text, men berättelsen fortsätter. Berättelsen fortsätter med att folket som hör detta inte begriper vad han menar. Dom börjar tvista om hur han kan ge av sin kropp, hur han skulle kunna var levande föda – deras förnuft sätter gränser för dem och därför missar de erbjudandet – de missar möjligheten att ta emot brödet som ger världen liv. Åtminstone för den gången.

Att bara ta emot, att öppna sig för Guds omtanke och kärlek, det tror jag att barn är bättre på än vuxna. Se på den iver med vilken ett hungrigt spädbarn tar emot den föda som bjuds. Spädbarnet förstår sig på det generösa erbjudandet som ges dem, och de tar för sig.

Bilden av hunger och önskan att bli mätt är lätt att förstå.
På svenska kan man säga att någon har ”aptit på livet” eller att någon är ”hungrig på framgång”. Begreppet ”att gräset är alltid grönare på andra sidan” har också med vår hunger att göra – vi tror ofta att den bästa födan, det grönare gräset, finns någon annanstans.
Jag gissar att vi alla har erfarenhet av hur vi hungrar, törstar, längtar, ja, använd vilka ord du vill, efter sant och gott liv. Vi hungrar efter att vara älskade, förstådda, accepterade och mycket annat.
Det är den hungern som jag tror att Jesus syftar på då han säger att han är det levande brödet, ett bröd som kan mätta hungern.
”Min själ är orolig till dess den finner sin vila i dig, Gud”
Det är en klassisk strof i en klassisk bön som också handlar om hunger och törst, om en hunger och törst efter att vara nära ursprunget, att var nära Gud själv.

Kyrkan har alltid trott att närmare Gud än mötet med Jesus kommer vi inte här i tiden. Och detta möte med Jesus blir som mest tydligt vid två konkreta tillfällen.
Det ena tillfället är då vi möter människor som är utsatta, sargade och som behöver vår omtanke. Det kan vara okända människor eller våra nära och kära.
Ni minns ju berättelsen där Jesus säger; Jag satt i fängelse och ni besökte mig inte, jag var naken och ni gav mig inte kläder, jag var hungrig och ni gav mig inte att äta.
Då svarade man: Men, när såg vi dig hungrig, när såg vi dig fängslad och naken?, och Jesus svarar; det ni gjort mot en av mina minsta – det har ni gjort mot mig.
I mötet med andra människor möter vi Jesus själv – det är vad Jesus säger.

Det andra tillfället då han själv möter oss, så nära att det går att ta på honom, det är när vi tar emot honom i nattvardens bröd och vin. Det är en erfarenhet som troende genom alla tider delar. På ett hemlighetsfullt sätt möter Gud oss med sin egen kropp, med himmelskt bröd, och räcker oss, helt fritt och gratis, det som kan stilla vår törst och hunger. Han räcker oss kärlek, förståelse, acceptans, förlåtelse. Ja, han räcker oss liv i överflöd.

Egentligen är det samma gåvor som Gud räcker till Simon då han blir döpt snart. Kärlek, acceptans och liv i överflöd. Det är en märkligt stor gåva och jag tänker mig att man behöver vara mycket liten för att kunna ta emot något så stort. Det är en hemlighet som är värd att fundera på.