5:e söndagen i påsktiden 2007

Minns ni vad som lästes på långfredagen? Inte exakt kanske men nog minns ni scenen – Jeus på korset. Så här berättas det:
Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.
Och bredvid henne den lärjunge som han älskade. Det nämns inte vem denne lärjunge var men traditionen har sagt att det var aposteln Johannes som stod där. Johannes var den yngste bland apostlarna, han avbildas alltid skägglös och ofta riktigt nära Jesus.
Ni har väl läst eller hört talas om Da Vinci koden? Den boken bygger på hypotesen att den skägglöse, bildsköne person som finns helt nära, t o m lutar sig mot Jesus i Leonardo Da Vincis ”Nattvarden”, alls inte är aposteln Johannes utan Maria från Magdala.
Nåväl, sådant kan man fundera över, men Da Vinci är sannerligen inte den ende som avbildat Johannes skägglös och med ungdomliga släta anletsdrag – det var så man tänkte sig Johannes. Det var en parentes, men hur som helst, denne Johannes – han har en huvudroll i dagens gudstjänst och i predikan. Det är nämligen Johannes som är författare till två av texterna, och det är hans absoluta favorittema, kärleken, som genomsyrar samtliga texter.
”Mina kära barn, älska varandra”, säger han i episteltexten. Och enligt traditionen var det också de orden som han på sin yttersta ålderdom upprepade ständigt och jämt – ”Mina kära barn, älska varandra”. Det var också de orden som han ständigt gav som svar till alla som sökte sig till honom för att få råd hur de skulle leva sitt liv eller finna vägen till Gud – ”Mina kära barn, älska varandra”.
Han som levde så nära Jesus, han sammanfattar allt i dessa ord – Älska varandra!

När den gamle aposteln Johannes, han blev nära hundra år påstås det, upprepar budskapet så är det inte någon naiv människas ord vi hör. Hur skulle Johannes kunna var naiv? Johannes har bokstavligen sett allt av djävulskap och ondska – vid korset stod han och såg in i ondskans avgrund, och sedan fick han uppleva att de andra apostlarna, en efter en, led martyrdöden till dess att han blev ensam kvar. Nej, när han uppmanar oss att älska är han inte naiv. Han vet att tillvarons trasighet, andra människors elakhet och illvilja gör det svårt att älska. Johannes är klar över att ondskan är en realitet som hela tiden gör sig påmind, men trots den kunskapen, eller kanske på grund av den kunskapen så fortsätter han att ihärdigt upprepa uppmaningen ”Älska varandra”.
Johannes vet att kärleken är det enda verksamma vapnet mot ondska och död. Han har på nära håll, vid korset, sett att kärleken är starkare än hat och död, därför håller han fast vid det.

Men han vet också att kärlek är något annat än vackra tankar och fagert tal. Nej, den kärlek som Johannes och Jesus uppmanar oss till är inte en flyktig känsla eller att gå omkring med ett fånigt leende på sina läppar och tycka om alla. Nej, han säger oss – låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.
Just de orden visar att han inte är naiv. Johannes vet att det är lätt att snacka. Han vet hur lättvinligt människor kan tala om kärlek, respekt och ödmjukhet. T ex präster från en predikstol – vi kan snacka vi, det vet Johannes, men han vet också att dessa ord är tomma och innehållslösa om de inte bekräftas och blir synliga i handling.
Kärlek visar man inte med ord, man visar det med handling.
Nu skall Harold döpas. Då kunde man fråga föräldrarna: -Nå, hur har ni uttryckt er kärlek? Har ni skrivit kärlekssånger eller kärleksdikter till Harold? Har ni formulerat er kärlek väl avstämt tal? Jasså inte!

Nej, troligtvis har ni oftare låtit er kärlek bli synlig i er omsorg och omvårdnad om honom. Er kärlek har visat sig i era ömsinta handlingar då ni sett till att han blivit mätt, varm och torr. Ni har säkerligen viskat ömt att ni älskar honom, men kanske oftare sett på honom med kärleksfull blick – en handling så storslagen som någon annan – en kärleksfull blick.
Nu har jag talat om föräldrars sätt att visa kärlek till sina barn. Självklart är detta en parallell till Guds kärlek till oss, hans barn.
Guds kärlek till oss visar sig i handling; han har skapat oss med förnuft och förmåga, gett oss förutsättningar att älska och göra gott. Han visade sin kärlek till oss genom att offra sig för oss. Så inte med tomma ord utan genom handling visar Gud sin kärlek. Den ömsinta, förstående och kärleksfulla blick som är en så viktig kärlekshandling för en förälder, den blicken har han för oss. I välsignelsen påminns vi om att Gud ser på oss med ömhet och låter sitt ansikte lysa över oss, men orden och blicken är inte nog. Han ger oss påtagligt, i konkret handling, förlåtelse och evigt liv. Det får vi ta emot både i dopet och nattvarden.
Så här talar Jesus till oss i evangeliet: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består.
Det här är ord riktade till oss alla, var och en, men idag särskilt till Harold.
Långt innan Harold blir kapabel att välja Gud, har Gud valt honom. Gud har sett Harold och säger till honom som han säger till oss alla:
- Du är min älskade, du är min utvalde. Älskad!

Vårt uppdrag är detsamma som Harolds, vi ska älska varandra. Vi är skapade för att älska, inte med tomma ord utan i handling, handlingar som bär god frukt.
Det är inte bara Harold som ska växa till sig. Var och en av oss är tänkta att växa till i tro hopp och kärlek. Det är att växa till som människa, att bli människa fullt ut.
Vad är det för växt och vad är det för frukt som vi kan förvänta oss som människor?
Mer ödmjuk, mer självdistans, mer tolerant mot oliktänkande, mer barmhärtig mot den utsatte, större medkänsla med den som lider – när kärleken får bearbeta oss, när kärleken genom handlingar blir tydlig i våra liv – då är det den sortens växt som vi kan hoppas på, den sortens växt som är kärlekens frukt.
Och trons frukt då, vad kan den ge? Kanske är trons frukt främst en ökad tillit till att Gud älskar oss, trots att vi ställer till det för oss, trots att vi misslyckas att älska varandra.
Så trots våra brister och våra begränsningar så är det oss Gud har utvalt och oss Gud ger uppdraget att älska – älska varandra. Det är också oss som Gud själv älskar, inte med tomma ord utan med handling.
I Jesu namn.