Alla Själars dag 2007

Den här helgen är viktig. Den är livsviktig eftersom den handlar om döden.

Döden är inget samtalsämne vi gärna tar upp. Vi undviker ämnet trots att det är något som vi alla har gemensamt och dessutom alla har erfarenhet av. Det är inte bara vi enskilda personer som undviker döden – samhället som sådant undviker gärna ämnet; i vår frigjorda tid kan vi vara öppna om det mest intima, om sex och kärleksliv, men döden är fortfarande nästan tabu som ämne vid middagsbordet.

Självklart skrämmer döden och framförallt döendet, men eftersom vi inte kommer undan den så är det lika bra att se döden i vitögat och tala om den. Åtminstone en söndag om året.

När vi upplever döden, när vi drabbas av att någon dör, så känns det som slutet. En död kropp är verkligen livlös och drömmar, förhoppningar och framtid som var förbundna med den som dör tycks också plötsligt ha dött. Allt är slut. Så känns det.

Men tron säger att den fysiska döden inte är slutet. Männikans jag fortlever efter döden, hon behåller sitt medvetande och sin vilja. Kanske är nära-döden-upplevelser hos sådana som återkallats till livet efter ett längre hjärtstillestånd, och då kan vittna om att de sett sig själva uppifrån, indicier på detta. Att hjärtat slutat slå, att den fysiska döden i princip inträtt, tycks inte vara slutet. Exakt vad som händer i själva döden och efter döden vet vi inte och bibeln talar i bilder och nästan i gåtor. Två bilder används ofta; bilden av en sådd och bilden av en födelse. Båda är dramatiska men också positiva och vackra. De är värda att titta närmare på.

Sådden först.

”Vetekornet måste falla i marken och dö” säger Jesus och talar om sig själv och sin egen död.

- Ni har alla sett ett naket frö!? Det ser verkligen dött ut. Vet man inte att det finns liv i det, att det kan komma en växt ur det, så kan man inte gissa sig till det.
För att fröet skall kunna gro och utvecklas till vad det är menat för, så måste det i marken. Jesus menade att han behövde dö för att hans uppståndelses kraft skulle kunna komma världen till nytta.

I dagen text talas om att vår uppståndelsekropp, att vår gestalt efter döden är annorlunda än den gestalt vi har nu. Ett frö är annorlunda än den växt som kommer ur det; ett litet frö, bräckligt och svagt, stoppas i jord och en stor växt, kanske ett magnifikt träd, växer upp.

Så kan vi kalla kyrkogårdarna för Guds åker. Här vilar det tillsynes livlösa, här vilar de kroppar som är likt små livlösa frön men som rymmer liv – precis som fröet.

Vår tro säger oss att döden är som en sådd. Något till synes livlöst läggs i jord men vi kan förvänta oss en växt. Hur det skall gå till förstår vi inte, men Gud lovar oss att han skall göra det.

Vår tro säger oss också att döden är som en födelse, en förlossning!

Det finns ingen födelse som inte är förknippad med smärta. Både en mor, men säkerligen också det lilla barnet genomgår förlossningen med viss bävan och oro. Födelsen i normalfallet innebär att en trång port skall passeras.

Något liknande känner vi inför döden, steget ut i det okända livet utanför denna skapelses moderliv. Paulus säger: ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor, i värkar. Och till och med vi, som fått anden som en första gåva, också vi ropar i väntan på att Gud skall... befria vår kropp”. (Rom 8:21-23). Tidigare har Jesus använt samma bild: ”När en kvinna skall föda, har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon väl har fött sitt barn, minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt, men jag skall se er igen och ni skall glädjas”. Joh. 16.21.

Jesus talar om kvinnans stund, den oroligt efterlängtade och fruktade nedkomsten, tiden av kris och förlossning. Stunden, så kallade han själv sin död – ”Stunden har kommit” säger han när det är dags att dö. Och Petrus talar om Jesu uppståndelse som en förlossning – ”Gud Fadern (för)löste Jesus från dödens (födslo)våndor och lät honom uppstå” (Apg 2:24).

Vi befinner oss i detta livet i ett fosterstadium. Vi väntar på vår förlossning, den avgörande och befriande krisen och födelsen. Självklart är vi oroliga inför döden, vi vet lika lite som barnet i moderns liv vad som väntar oss på andra sidan.

Tänk vad lämpligt att vi just idag döper Isaiah. För gissa vad Isaiah betyder? Det namnets hebreiska ursprung, ” Y e ša yáh u” (transkriberat), betyder just Förlossad av Herren. Det namnet kan vi alla bära! Gud har förlossat oss genom Jesus Kristus och vi väntar i tro på att han en dag, genom döden, förlossar oss till ett evigt liv med honom. Isaiah. Bra val av namn!

Slutligen! Ett annat begrepp som bibeln använder för att berätta om döden är ”hemkomst”. Döden är som en hemkomst, som att komma hem. Paulus säger; ”Vårt hemland är i himmelen. Därifrån väntar vi den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet” ( Fil 3:20) . Vi är delvis utlänningar, gäster och främlingar här på jorden. Det obehag som vi kan känna inför livet, oron för att vara utanför, inte räcka till; det är flyktingens obehag när han eller hon inte känner igen sig, inte förstår språket, inte vet om han gör rätt. Därför är döden att komma hem – att vara fullt ut accepterad, att förstå och kunna göra sig förstådd helt och fullt.


Genom dopet är vi för alltid sammanlänkade, förenade med vårt himmelska hem. Vi döps in i en gemenskap bortom tid och rum med Gud själv. Idag räcker Gud Isaiah evigt liv, ett liv som bär också genom den fysiska döden. Så livet och döden hör ihop - om både livet och döden kan vi säga att det handlar om sådd, det handlar om födelse och det handlar om att komma hem. I Jesu namn.