Långfredagen 2008

Låt oss be: Gud skänk mig trons ögon så att jag kan se, se mer än det som är på ytan! Gud, tack för alla som har sett och därför hjälper oss att se tydligare.

Idag har vi den lidande och döende Jesus framför ögonen. Vi uppmanas att se hans lidande och död och den uppmaningen kan sägas på latin: Ecce Homo! – Se människan! För musik- och konstälskare står uttrycket för en hel mängd konst- och musikverk och många moderna svenskar tänker på en uppmärksammad konstutställning för 10 år sedan. Ecce Homo! Se människan tycks vara en tidlös uppmaning att betrakta mänsklighetens lidande.

Det var pilatus som först ställde fram den torterade Jesus inför folket. Han gjorde det i ett försök att rädda Jesu liv. Han ställde den svårt pinade Jesus framför dem och sa just Ecce Homo – Se människan. Pöbeln då lät sig inte bevekas. De svarade -”korsfäst, korsfäst”.

Ofta ställs vi inför lidande människor. De möter oss i våra vänners berättelser, i TV och radio-sändningar, i tidningar och i skönlitteratur. Ibland tycks vi så välmatade med mänskligt lidande att det knappt berör oss. Det är en hemsk tanke – att vi förlorar vår mänsklighet så att vi inte ser, eller t o m att vi tillslut står bland dem som kräver mer lidande och våld, och ropar Korsfäst, korsfäst.

Se människan! Människan i hennes förnedring, utsatthet och plåga. Möt den lidande med den medlidandes blick. Ibland är det bara det vi kan göra, möta lidandet med medlidandets blick, men det är ändå något vi kan göra i kärlek – och för den lidande kan upplevelsen att vara sedd av en medmänniska vara det som gör skillnaden.

Se kvarlåtenskapen! Vad blir kvar av ett människoliv? Inte är det väl våra saker och det stora bankkontot?

För Jesus var det en hög med kläder – det var allt. På ytan var det ett så fattigt liv. Endast en hög med kläder lämnade han efter sig, och t o m det skändade man genom att dela upp och kasta lott om det. Finns det en tydligare bild av att det som är en människas verk och gärning inte ryms i de ting hon lämnar efter sig? Jesus som uppenbarligen har lämnat efter sig den mest fantastiska kvarlåtenskapen, det mest fantastiska arvet, hade inga ägodelar kvar efter sin död.

När vi sörjer våra döda och talar om vad de lämnar efter sig, vad som är deras kvarlåtenskap – vad ser vi då? Inte är det främst kapital och egendom. Självklart ser vi det som vänner och familj fått av dem i form av kärlek och omsorg. Jag hör ofta att det är minnet av dem som lever vidare. Jo, minnet och lite till. Det vi lämnar efter oss är ju också handlingar och allt det vi betytt för andra.

Kanske ser vi också det som den döde ville ge, ville lämna efter sig, men aldrig förmådde. Kanske ville han eller hon så gärna ställa till rätta, lämna efter sig ett gott arv, men det blev så fel.

Vad Jesus lämnade efter sig rymdes på ett sätt i en klädhög. Men på ett annat sätt kan ingen skattkammare i världen rymma all den dyrbarhet av liv och evighet som han lämnat efter sig. Se på djupet vad som blir kvar av ett människoliv när det tar slut – se kvarlåtenskapen under ytan, bortom klädhögen, och inse att livet rymmer oceaner av skatter.

Se anslaget! Ja, vi läste i texten om hur man satt upp ett anslag där det stod – detta är Jesus, Judarnas konung. Man satte upp anslaget för att retas med judarna – det var ju deras anklagelsepunkt mot Jesus, det var ju därför man fick honom dömd till döden, för högförräderi, för att ha påstått sig vara kung. Nu ville man håna dem och säga; Se er kung: Ecce Rex Vestor! Se er kung.

Det var tänkt som en oförskämdhet, ett hån, men det visade sig vara sant. Den som såg ytan såg den trasigaste av människor, en spillra av värdighet, ett plågat och lidande människovrak – men med trons ögon kan vi se en kung, vår kung – Gud själv.

När vi möter de lidande och plågade i världen, när vi ser den förnedrade människan ansikte mot ansikte eller genom all media, då kanske vi i tanken skall fästa anslaget på korset över deras lidande och med trons ögon ”se vår kung”. Varje människa är krönt med konungslig värdighet. Varje människa är i Guds ögon oändligt värdefull. Kristus är också den som lever med oss, lider med oss och dör och uppstår med oss. Hans totala närvaro finns i den lidande människans liv. Vi kan se honom, vår kung och frälsare, i alla de lidande människor vi möter, och i Jesu lidande kan vi se allt mänskligt lidande. Se mänskligheten i Kristus på korset!

Se övergivenheten och längtan efter gudsgemenskapen: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”. Så märkligt, kan man tycka. Jesus, själv Gud, ropar efter gudsnärhet. Det är verkligen mänskligt att i yttersta förtvivlan ropa efter den makt som vi intuitivt förstår att vi hör samman med. ”Gud, hjälp!” – ett sista desperat rop. Jesus delade verkligen allt – också upplevelsen av att vara övergiven av allt och alla. Den smärtan är kanske svårare att bära än en sönderslagen kropp. När Jesus ropade förstod inte romarna sammanhanget. De hörde inte att Jesus började på den psaltarpsalm som handlar om gudsövergivenhet, men det gjorde självklart alla judar. Jesus liksom andra judar kunde den 22:a psaltarpsalmen utantill. De visste att den börjar i det totala mörkret – i upplevelsen av att vara sviken, övergiven och helt i det ondas våld. Men de kunde också resten. De visste att den som ropar i ångest i början av psaltarpsalmen, mot slutet överlämnar sig i Guds händer. Tilliten till Gud får sista ordet.

Låt oss be att vi liksom Jesus, vår medmänniska i allt, skall få nåden att till slut, likt han, överlämna vår ande. I Jesu namn. Amen