Skärtorsdagen 2008

Det finns en berättelse om en tysk soldat som under andra världskriget hade en uppgift som höll på att göra honom tokig. På en avlägsen och mycket hemlig flygplats skulle soldaten 8 timmar varje natt, i en nästan mörk flyghangar, gå en sträcka på 100 meter. Från hangardörren, fram till flygplanet som var svagt upplyst och sedan vända och gå tillbaka 100 meter in i mörkret. Om och om igen, 8 timmar varje natt, vecka efter vecka – han höll på att bli tokig. Men så kom han plötsligt på att han kunde fästa en bok på flygplansstjärten. han kunde självklart inte stå där och läsa, sånt passar sig inte, men han kunde under de fyra sekunder som det tog att göra halt på stället och förbereda vändningen, läsa två strofer av en dikt. De två raderna kunde han memorera och sedan bära med sig in i mörkret. Detta befriade honom. Det som förut var meningslöst och tomt blev plötsligt fullt av innehåll. Han bars av meningsfulla ord då han vandrade in i mörkret – det gjorde all skillnad i världen.

Det här är ingen bild. Det har verkligen hänt och vi vet att det var ord av den den tyske romantikern Friedrich Hölderlin som soldaten läste (och att soldaten så småningom blev teologiprofessor och översättare av Nya Testamentet).

Jag gissar att de flesta av oss känner till något som liknar den där soldatens vägsträcka; en vardag som förefaller vara tom rutin, en vecka som nästan var innehållslös, en upgift som inte gick att uthärda eller ett mörker, en smärta eller sorg som man måste vandra in i – en vandring som man fruktar och oroar sig för och som kanske får en att nästan mista förståndet. Kanske har vi också erfarenhet av ord som vi då fått och som vi burit med oss – ord som gjort stor skillnad, som hållt modet uppe.

Jesus var på väg in i mörkret. Den faktiska skymningen föll medan Jesus firade påskmåltid med lärjungarna en sista gång, han visste att han efter denna korta stund av vänskap och mänsklig närhet skulle vandra ut i natten, också in i ett ensamhetens mörker och ett smärtans mörker. Just där och då tar Jesus med sig ord in i mörkret. Det står nämligen; ”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget”. När de hade sjungit lovsången - Lovsången – vi vet hur de orden lyder, vi vet precis vilka ord som Jesus sjöng innan han gick ut i mörkret. ”Lovsången” är nämligen namnet på är ett par av psaltarens psalmer som alltid sjöngs och sjungs vid den judiska påsken. Så vi vet att han bland annat stavade på orden: ”Sanningens väg har jag valt..., svik mig inte, o Herre..., Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.” (I have chosen the way of truth, …do not let me be put to shame…, Direct me in the path of your commands, for there I find delight… From Psalms 119)

I förtröstan på att den svåra väg han valt är sanningens väg, I tillit till att Gud är med, tar Jesus stegen ut i mörkret. Han bärs av psaltarens ord när han går in i det mörka Getsemane. Och sedan, på korset, när det verkligen mörknar kring honom, låter han återigen psaltarens ord bli det som bär. Då reciterar han den 22:a psaltarpsalmen som också vi får höra ikväll; ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? ...Men du, Herre, dröj inte långt borta, du min styrka, skynda till min hjälp!...ty du är källan till min lovsång...” (My God, my God, why have you forsaken me? ...But you, O LORD, be not far off; O my Strength, come quickly to help me...From you comes the theme of my praise…).

Ord som blir ljus i mörkret, ord som bär när vi tvingas gå in i mörkret. Kanske kan vi se på det som Jesus säger och gör när han instiftar nattvarden på det viset. Han är själv på väg in i mörkret och vet mycket väl att lärjungarnas väg då, och vår väg nu, också leder in i det som är svårt och mörkt. Han ger oss i nattvardens mysterium mer än ord, han ger oss levande och verksamma ord, som vi får hålla framför oss likt diktsamlingen på flygplansstjärten. För många av oss har söndagens nattvardsfirande blivit som den fastsatta diktsamlingen på flygplanet – något som vi får stanna till vid, få kraft och mening ur, innan vi åter vandrar ut i mörkret. Tydligast har det här blivit för dem av oss som haft stunder av uppgivenhet, stor sorg och annat som kan förkväva livet.

Plötsligt blir mörkret uthärdligt, ja, mörkret och natten kan till och med bli ljus. Ja, påskdagens inledningsbön tackar vi Gud för att han i uppståndelsens sken låter ”mörkret bli ljust som dagen”. Men nu är vi inte där än. Mellan oss och påskfirandet, mellan oss och uppståndelsen, finns just mörkret , och även om vi just i denna gudstjänst tycks följa Jesus över Kidrons dal, ut till Getsemane, så är det egentligen tvärtom. Det är Jesus som följer oss in i vårt mörker – han som är livets ljus följer oss in i mörkret. Idag och alla dagar till tidens slut. Amen